.

Varför är livet så orättvist?
Varför ska så många människor behöva uppleva sorg?
Varför försvinner älskade människor från oss hela tiden?

Nu är det bara sorg och tårar som finns i mitt hjärta.. En underbar person har gått ur tiden och kommer aldrig tillbaka.. Vi kommer aldrig mer få mötas av ett strålande leende, aldrig mer få uppleva den lyckliga känslan denna person gav oss.. Han lämnar efter sig fru och 2 barn, familj och vänner och en hel nation i sorg. Just nu känns de som att aldrig kommer att bli bättre, just nu känns det som att allt är meningslöst.. Just nu känner jag: varför han? Det hade varit mindre tårar om det varit jag. Just nu känns allt bara så hopplöst. Jag vet att en dag kommer livet få en vändning, att en dag kommer livet vara kännas meningsfullt. Men just nu så är det bara tomt..

Jag hade den äran att få träffa familjen Liv. Jag jobbade på det dagiset hans son gick på. Jag såg hur glada, fulla av liv och hur lyckliga dom var. De såg fram emot livet i Ryssland, och Anna och Stefan såg fram emot ett liv som Man och Fru. Men nu är allt förstört, all lycka är bort blåst. Och de ända jag undrar är: Varför?

Jag ska inte glömma bort alla de andra som var med i olyckan. Deras nära och kära har det minst lika jobbigt nu.
Men Stefan Liv var stjärnan här i staden. Stefan Liv var Hockey i Jönköping. Stefan Liv var vår förebild. Stefan Liv var även en av de få människor som är äkta rakt igenom. Jag kände inte Stefan Liv, men det han visade utåt var äkta.

Jag väntar fortfarande på att få vakna upp från den här mardrömmen. Och är förvånad över hur stark jag faktiskt känner för en person som jag visste så lite om.
Men tanken på att hans fru nu kommer få vakna ensam på mornarna, att hans söner inte kommer ha en pappa att vända sig till och busa med, den tanken gör att man blir förstörd inombords.
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna, och det känns extra jobbigt när man är helt ensam med sin sorg, man har ingen att vända sig till..
Jag hoppas innerligt att Stefans familj och vänner har någon som de kan vända sig till, jag hoppas att dom tillslut hittar tillbaka till ett lyckligt liv igen, hur dom ska komma dit vet jag inte, jag bara hoppas att Stafan kommer vaka över dom nu.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket Stefan Liv har betytt och jag kan inte med ord beskriva sorgen och saknaden jag känner.
Jag önskar att jag kunde ta en del av Stefans familjs sorg, göra bördan lite lättare. Men just nu finns det absolut ingenting jag kan göra, ingenting jag kan säga för att göra det bättre. Jag kan bara leva med tanken om att det blir bättre.

Nu blir det för jobbigt för mig att fortsätta. Jag kan inte längre se klart. Jag önskar att den 7 september aldrig hände. Jag önskar att livet kunde bli lättare.

Vila i frid min hjälte, vila i frid min nummer 1 <3
Vila i frid Stefan Liv <3